Äntligen en riktig måndag!

Anledningen till att jag sagt upp min fasta tjänst är ju inte det att jag inte trivts, utan helt å hållet att jag inte får ihop det privat med att jobba dagar, kvällar, nätter och helger. Det tar på krafterna att aldrig känna att jag kan finnas eller ge 100 någonstans. Och det viktigaste är, trots att en inkomst är oerhört viktigt, att jag har det till mina barn. Att jag har kraften att vara den absolut bästa mamman, för det gör ju i sin tur, att jag mår bra när jag jobbar.

Jag vet att den närmsta tiden säkerligen kommer bli lite tuff. Men jag vet oxå att jag kommer klara av det. Jag har valt den här vägen och får göra det bästa av det, med förhoppningsvis så lite hjälp som möjligt. Jag har tid med mina barn. Jag får äta kvällsmat med mina barn. Spendera lediga helger med mina barn. Jag tror på framtiden.

Nu sitter jag här, barnen sover och jag bara väntar på att få glida ner i soffan å njuta av en vanlig måndagskväll.

Men jag måste tala om en sak för er alla innan jag troligtvis somnar där. Något som gör mej lite arg men mest förvånad. Jag är fantastiskt förvånad över okunskapen i dagens samhälle. 

Ser ni en mamma i en affär med ett barn som gör hål i varenda köttfärspaket eller slickar på tomater, skriker eller bara springer omkring, så betyder det inte att hon är en dålig mamma. 

Om en människa är rullstolsburen, har ett handikapp eller en sjukdom så betyder det inte att dom inte förstår, hör dåligt eller är omyndigförklarade. Men däremot har dom rullstolsburna jävligt svårt att gå i trappor!

Dom är människor precis som Du och jag. Dom hör dej, ser dej och förstår dej. Behandla dom inte som om dom inte finns. Dom är värda precis lika mycket respekt och bekräftelse som Du och jag. Dom kanske t.o.m. behöver den mer. 

Bara för att någon har sina svagheter lite mer synliga, så är dom fortfarande människor precis som Du och jag. Vi har bara våra bättre dolda, tänk på det.