Detta ångrar jag.

Jag skulle kunna ångra att jag aldrig tog chansen att åka till Bolivia när jag jag hade den. Att jag aldrig åkte till England som barnflicka, vilket var min högsta dröm. Att jag aldrig flyttade till Göteborg. Jag skulle kunna ångra att jag aldrig födde mina tvillingar. Men det är ju bara dumt. Alla beslut tas av en anledning. Och jag vet att besluten jag tagit varit riktiga. Och alla val har gjort mej till den jag är idag. Hur ska jag kunna ångra det?

Jag har en egenskap som inte är så jävla häftig, men som blir tydligare ju äldre jag blir. Jag har svårt att värdera mej själv. Att sätta ner foten och ställa krav. Jag har svårt att säga ifrån.

Hur många har svårt för att åka tillbaka med ett nyinköpt bord som ranglar som en aprak sjöman? Jo, jag.

Jag vet att det inte är mitt fel. Jag har inte sålt ett defekt bord. Men jag känner mej, kanske inte elak, men det är som om jag skäms. Ber om ursäkt för att jag lämnar tillbaka det. Vid just det tillfället så åkte vi så klart tillbaka med det, men inte utan att jag tyckte det var jävligt jobbigt.

Och trots att jag vet att jag inte gör ”som man ska” så har jag förbannat svårt att ändra på mej. Det finns ingenting som jag kan peka på i mitt liv som jag känner att det grundar sej i. Jag är rädd för att jag alltid varit sån.

Fördelen med det hela är att jag oftast har lätt att förlåta. Att älska människor med alla deras sidor. Att låta människor vara precis som dom är.

Nackdelen är att jag ibland kan göra det på bekostnad av mej själv.

Är det något jag ångrar i mitt liv, så är det att jag inte satt ner foten vissa stunder i mitt liv. Att jag inte sagt ifrån, att jag inte tagit striden. Att jag inte värderat mej själv högre.

Men jag tror och hoppas att jag ska bli lite mer som min farmor, att generna ska "kicka in" lite grann. Där var det ord och inga visor! Stoltare kvinna får man söka med ljus å lykta efter.

Så jag har åren på min sida =)