Ett pinsamt ögonblick.

Jag antar att dom flesta hade valt att skriva om historien med fiskbullsburken här. Men om sanningen ska fram så var den inte pinsam för mej, utan mest för han som var med. Säger kanske mer om mej än om honom! :)

Jag ska skriva om en händelse som jag tror dom flesta kvinnor/flickor bävar för. Och som faktiskt är något av det mest normala i en kvinnas liv, men det mest hyschade. Något som jag skulle vilja hoppas att fler karlar hanterade på samma sätt. Men pinsamt var det och är fortfarande, trots att han säger att han glömt det!

Det var efter en kväll på Joar blå, vattenhålet dit alla gick. Vi var ett helt gäng, som vanligt, och det blev som så att jag spenderade natten hos och med en killkompis ur samma gäng. Och ja, jag var lite förtjust i honom vilket gör det hela än mer pinsamt.

När vi vaknade på morgonen, så studsade jag upp, gjorde morgon toalett och allt var frid och fröjd. Vi tog en kopp kaffe, han kröp ner i sängen igen och jag skulle till och gå. Jag gick in i sovrummet för att säga hej då, men hamnade på sängkanten och vi pratade i en timme till.

Han blev tvungen att gå på muggen och jag kände att det var dags å gå hem. När jag reste mej… så hade jag fått mens. Jajjemen! En stoooooor röd pöl på sängen. Genom trosor, täcke å underlakan. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. På fläcken.

När han kom in i sovrummet igen så hasplade jag fram något jag inte minns. Och han, som den sanna gentleman han är, gjorde absolut ingen sak av det. Han frågade om salt va bra å drog ner hela skiten i badkaret och splade upp med vatten. Han frågade om jag kunde gå hem i kläderna å det kunde jag tack vare en lååång tröja och toa papper. Jag ville liksom inte ställa till mer besvär, jag ville hem snabbt som fan!

Det är den längsta vägen hem någonsin.. (eller nej. Det var nog en annan efterfest som innebar peruk och paljettlinne.) Men jag trodde alla såg eller kunde lukta sej till min fadäs. Jag ältade det i dagar, tills han ringde å allt var som vanligt, emellan oss. Men det har alltid funnits kvar i mej som det nog mest pinsamma i mitt liv.

Tjejer, jag vet att ni förstår mej. 

Killar, jag hoppas ni alla förstår att det här är något av det värsta som kan hända oss. Gör allt ni kan för att förmildra det. Pleeeeeeeeeease!

 Å må det aldrig mer hända mej!