Enligt mej själv en liten lösning på resursproblemen i skolan, man får lite insikt efter ett par dagar där. Å heder åt lärarna som gör allt dom kan med det lilla dom har!
Så här är det. Det är underbart att få ha spenderat ett par dagar i klassen.. Visserligen så var det ju mer eller mindre något som behövdes just nu, men varför gör man det inte ändå??
Just nu har vi ett lite problem gällande eventuell doshöjning för att få skolan att fungera bättre och BUP anser samtidigt att vi ska skaffa resurs. Något som vi, enligt dom, har rätt till.
Jag själv har ont i hela hjärtat då jag inte känner att han är ett barn som behöver resurs. Men det är för att jag är mamma kanske. Jag vill heller inte medicinera bort min son. Han ska få vara den han är. Även där är jag mamma.
Det är svårt att se och känna annorlunda då jag anser att vi lever som en normal familj. Det är så det känns för jag vet inget annat. Däremot vet jag, faktiskt sen tiden jag hoppades finna kärleken igen, att männen försvann som avlöningar när det väl nämndes att min son har problematik. Och att jag ALLTID kommer sätta mina barn först. Att det är jag som ska lära känna någon först, det är inte mina barn som ska dejta, och det blir när jag har tid. Just det är pga min syn på föräldraskap OCH att mina barn ska vara trygga hemma. Den går tydligen inte hem överallt, å just där känner jag att vi är annorlunda. Min lilla familj på tre.
Mina vänner ser nog saker som jag inte gör. Men dom vet, och dom älskar oss precis för dom vi är. En familj som har galet med kärlek, men lite fattiga på energi emellanåt som tar sej i uttryck på olika sätt. Min son är inte ond, finns inte ett uns elakhet i honom. Han hinner bara inte alltid tänka först och det går för fort. Något andra barn har lärt sej.
Skolan kommer aldrig att sätta in en resurs. Dels för att det inte finns pengar, dels för att "bara" adhd inte berättigar till det. Å jag tror jag har en liten lösning. Men den är en utopi.
En utopi som jag önskar vore sann.
Jag anser att det är lärare som ska hålla i lektioner. Jag har setat längst bak i klassen å bara funnits nära. När det ska jobbas har jag suttit bredvid och stöttat. På rasterna har jag funnits i närheten, men på avstånd. Han får komma till mej.
Det finns inte resurser i skolan för att ha fler vuxna närvarande. DET vore ju bra.. Men det allra bästa vore väl ändå om föräldrar gavs möjligheten att få vara med sina barn. I klassen, på raster. Närvarande.
Inte bara får man tid med sina barn, man får lära känna alla namnen man hör hemma. Men får en relation med barnen i klassen och kan lättare lösa saker. Man får en närmare kontakt med lärarna. Man får ansikten på varandra. Man får vetskap av hur saker och ting fungerar. Hur ens barn mår i skolan, hur andra barn mår.
Tänk om alla föräldrar fick föräldradagar att ta ut i skolan. Ett visst antal om året. Precis som när dom är små. För att finnas och för att kunna stötta sina barn i skolgången. Vissa föräldrar skulle nog inte utnyttja dom, men det är upp till dom.
Jag har njutit av min sons klasskamrater. Det är en helt förtjusande liten klass med såna personligheter. Jag är glad att jag fått vara med, och jag kommer vara det fler gånger.
Hoppas bara inte lärarna tröttnar på mej :)
Men håll med.. visst vore det kanon!?
Tillägg: Ja, lärarna ska få sköta sitt arbete utan yttre påverkan. Barnen ska ha lugn och ro. Det viktigaste : Alla barn kanske inte mår bra av att ha sina föräldrar där. Jag vet. Men som jag skrev det är en utopi, och jag gillar att se saker positivt =)