Hur man orkar?

Just nu. Exakt nu, känns det som jag ska svimma. Jag är helt slut. Fysiskt och emotionellt. Jag skulle vilja begrava mej i en vattensäng å sova i dagar.

Å så får man frågan: Hur orkar Du?

Man svarar: Jag e tvungen att orka.

Sanningen? Jag har lust att skrika JAG ORKAR INTE! Men man gör det inte. För att erkänna att man inte orkar är som att förlora en del av kraften som får en att hela tiden slita framåt.

Den här veckan har tagit all energi jag har, men i gengäld har det hänt massor. Och när saker ger resultat så får man ny energi. Problemen ligger i att ett bakslag tar mer än vad det gör annars. Och när saker börjar ge resultat så slappnar man av, då kommer tröttheten smygande.

Alla vardagsmåsten är bortprioriterad till under marknivå. Eller mer förträngda. Jag kom på idag att jag inte tvättat på två veckor. Inte ens bokat tid.

Så nej jag orkar inte.

Jag orkar inte med att socialisera för jag är inte så social. Jag har miljoner andra saker i huvudet eller så är det helt tomt.

Så nej jag orkar inte.

Men idag ska jag på föreläsning. Min första sen han fick diagnosen. Jag hoppas på litervis med energi, input och tårar. Tack mamma för sponsring! Jag tror det är exakt vad jag behöver just nu. Ja, förutom en vecka på spa! =)

Imorgon sätts det in doshöjning till 36 mg. Jag hoppas det ger resultat och att det inte tar bort min pojke. Nästa vecka är det läkarbesök, en mer noggrann undersökning, det är resursmöte och jag hoppas att jag efter det "bara" får vara ”mamma” igen.

Men vet ni. Jag skulle inte vilja ha det på något annorlunda sätt. Jag växer som mamma varje dag.