Vilken jävla entré de gör, Eldkvarn. 40 år efter debuten låter det som de är jagade av ett eldklot. Eller som om någon sagt till Bruce Springsteen att året är 1975, nu måste du göra en fantastisk skiva med en knuten näve – annars ryker skivkontraktet. Så mycket passion, glöd och intensitet har det inte funnits på en skiva med Eldkvarn sedan, ja, Tony Thorén hade hår. De tre inledande spåren fullständigt väter en över ända och jag undrar vad det var som hände.
När blev Plura Springsteen? Eller när blev Springsteen svensk? Det är på den nivån att jag undrar för mig själv om Norrköping är det nya New Jersey. Eldkvarn har nog aldrig låtit som mycket Springsteen som på nya skivan. På ”Tårar från en clown”, i vilken han kommenterar ex-flickvännen Kajsa Grytts självbiografiska bok där hon berättar om Pluras olika tillkortakommanden, ÄR det E Street Band jag hör. Det är för nytillkomna lyssnare ett oerhört fint omdöme.