Man ska inte ropa hej!

Ni har förstått, eller jag har låtit er förstå, att jag inte mått helt perfekt. Det är därför jag har undvikit att blogga på ett tag. Jag har behövt vara ensam med mina tankar hos dom som älskar mej. Jag har inte heller velat blotta mej. Men nu, idag känner jag att jag vill ge dom som mått som jag en känsla av det finns fler. Man får inte alltid ihop det uttjatade ordet livspusslet. Man kan inte alltid vara sitt bästa jag. Så är det!

Så det är väl inget att hymla med!? Jag har ångest. Jag haft den i flera år, närmare 16. Den har kommit och gått, med år emellan och jag har aldrig tagit reda på orsaken. Jag har bara försökt genomlida den, gömma den. Låtit den komma fram i ensamheten. Men till slut så går det inte längre. Och bättre sent än aldrig! Eller hur?

Jag säger inte att ångesten är helt putsväck, och jag kanske inte vill det heller. Den har blivit som en vän som påminner mej att njuta av mina bra dagar. Den är heller ingenting som jag låtit mina barn se, men barnen märker såklart av det ändå på andra sätt.

Jag kan erkänna att jag inte har varit den bästa mamman, men jag har definitivt inte varit dålig. Mina barn har haft en närvarande mamma och massor av kärlek. Mat på bordet och kläder på kroppen. Och om sanningen ska fram så hade jag inte kunnat göra på något annat sätt. Vi har våra begränsningar och jag tror alla har mindre bra perioder i sitt föräldraskap på ett eller annat sätt. Man räcker inte alltid till. Så är det!

Men nu så har livet så sakteliga börjat förändras och jag börjar känna den efterlängtade känslan av tillfredställelse.

Jag fann en kurator värd sin vikt i guld, vi har gått igenom mej inifrån och ut. Jag har verkligen mått pest emellanåt och velat skita i allt, men idag har det varit värt det! Och jag ser inte fram emot den dagen jag ska "klara mej själv" igen. Så mycket jag har fått förklarat för mej om mej själv. Insikten om att händelser man gjort allt för att trycka undan och bagatellisera har präglat hela ens vardag. Min dödsångest över att lämna barnen ensamma på jorden har fått en enkel förklaring.

Jag har börjat träna. Jag har börjat laga ordentlig mat hemma, något jag tidigare inte orkat, inte haft intresse för. Jag själv äter LCHF-kost sen 3 veckor och barnen har jag tagit bort alla snabba kolhydrater för. Dom får i sej det dom behöver i skolan och fredagsmys har vi såklart! Dom tre sakerna har tillsammans gjort mirakel för mitt jag dom senaste veckorna och sekundärt för mina barn. D-vitamin har nog en liten del av den kakan också! =)

Det ena har lett till det andra och för första gången på flera år känner jag att jag nästan är i fas, om man nu någonsin hamnar i det! Jag har börjat ett helt nytt jobb med massor av utmaningar. Dagtid och deltid. Turer till BUP, skola å VAB har blivit lättare att hantera. Jag kan hämta barnen samma tid varje dag och jag behöver väldigt sällan barnvakt.

Vi har våra rutiner som vi har haft ett bra tag, men idag är det bara vi hemma vardagskvällar. Vi myser, lagar mat, pratar och bara är.. Dom leker så det räcker i skolan och för att vi ska må bra i våran lilla vanliga ovanliga familj så är det här exakt det vi behöver just nu!

Jag säger inte att vi inte kommer få bakslag. Jag säger inte att jag strålar av lycka varje dag. Men vi är på väg.

Min lilla familj på 3 är på väg åt rätt håll med allt! Hoppas ni vill följa med =)