Mitt i veckan och mitt emellan.

Det blir moment 22.

Ditt barn orkar ibland inte ens gå till skolan pga en dålig kväll/natt. Ditt barn klarar en dag i skolan, om ens det, men det är bara att glömma fritids. Som min son. Han gråter när jag pratar om fritids, har jag fått honom att stanna till 3 en dag har han haft en dag hemma senare i veckan för att han gråter för minsta lilla. Fredagar till 3 går ibland, då han har lediga dagar efter.

Vissa morgnar kommer du från skolan en halvtimme senare än alla andra föräldrar för du ska leta på en försvunnen vante, tofflor, jacka, byxor, skor och prata med lärare. Du har en son som är så uppe i varv att du får följa med in en sväng på morgonen tills det lagt sej, vilket kan ta tid. Om han ens lugnar ner sej. Det händer inte ofta nu längre, men som ni vet så var jag under en period med varje dag.

Nu till moment 22.

Jag har under 3 år jobbat för att vi ska klara oss ekonomiskt, man ska jobba, man mår bra av att jobba. Jag har haft den bästa möjliga anställd av kommunen för att hjälpa mej med barnen kvällar, nätter och helger jag har jobbat. En ultimat lösning på pappret. Men inte i praktiken. Mina barn vill inte ens ha barnvakt längre. Dom vill ha sin mamma, vilket jag anser dom har rätt till.

Vissa tycker nog att jag ska jobba, låta honom gå på fritids, sluta "dalta" och bidra till samhället. För mej är inte det ett alternativ. Det skulle, förmodligen, sluta med att han gråter sej igenom kvällar och misslyckas i skolan och jag skulle få börja om ifrån början. Jag säger inte att det SKULLE hända. Men risken finns och jag tänker inte chansa. Det handlar om mitt barn.

Har ett barn ADHD diagnos är det inte det lättaste att få till en assistent, även om BUP säger att han har rätt till det. OM han hade en assistent, som hjälpte honom att komma ihåg saker, som såg till att allt är förberett, som lotsar honom genom dagen med förberedelser och stöttning, så tror jag att han säkerligen skulle orka vara kvar på fritids. För det skulle spara honom energi. 

Jag skulle med all säkerhet kunna jobba, känna mej lugn i vetskapen av att han har någon hos sej. Någon jag kan tala om för när han haft en dålig natt. Någon som vet vad som ska göras, när, och ge honom det han behöver.

Men det verkar svårt och är, om möjligheten ges, en process som förmodligen kommer ta tid. Han har, som jag sagt förut, helt underbara lärare som gör allt dom kan. Men dom kan inte ägna sej åt honom 100%, vilket han behöver.

Har ditt barn en annan diagnos eller tilläggsdiagnos faller man under LSS. Ett skydd för barnet och föräldrar. Du har lättare att få assistans i skolan, på fritiden. Du kan, om Du som förälder vill, bli anställd av kommunen och få betalat för att ta hand om ditt barn efter skoltid, lite som kompensation för förlorad arbetsinkomst.

Jag kan få VAB. Problemet i min lilla familj är att jag sagt upp mej och har därmed karens. Har du karens har Du inte rätt till betald VAB. Till råga på allt skjuter dom upp karensen, för du har inte varit tillgänglig för arbetsmarknaden. Jag ska ringa och prata igenom allt med kassan, eftersom jag sagt upp mej pga detta, men som ni vet så får man sitta i timmar i kö, och bli runt skickad. Man orkar till slut inte. Och frågan är om det förändrar något, om det är värt det.

Det finns nog många som retar sej på att jag pratar bidrag. Och jag är faktiskt själv ingen människa som gillar bidrag, jag anser att man ska jobba om man kan. Men hur ska den här familjen klara sej? Vi hamnar utanför hur vi än gör. Och det hela handlar inte om att jag INTE VILL jobba. Det handlar om att jag VILL hjälpa min son att må bra. Att jag VILL se min andra son och uppfylla hans behov. Jag VILL att mina barn ska må bra och att jag ska kunna jobba. 

Ska jag tvinga min son att gå i skolan och på fritids när han uppenbarligen inte mår bra av det? Vilket kan resultera i att han aldrig kommer känna sej trygg någonstans och hamna utanför samhället totalt. Vad kommer inte det kosta?

Det här är inte ett inlägg av beklagan. Det är ett inlägg av frustration blandat med stolthet av att vara en mamma som vill ge mina barn allt. Ska jag inte kunna låta mina barn få ha ost på mackan, en mamma som kan jobba OCH finnas för dom när dom behöver.

Vi har hamnat i mitten.