”Mummel i kön”

- I början av 50-talet var man utsänd till Enköping för att intervjua en älg som hölls tam av ett hushåll i staden. Som stockholmsreporter var man förtvivlad över att ha blivit snuvad av en lokalreporter, Enköpings-Postens utsände Lars Erik Örtegren. Men vid en grogg på Statt framkom att Örtegren inte fått så värst mycket mer ur älgen än vi. Sen följde år då man körde Enköping förbi. Inte förrän i början av 70-talet återsåg man det gamla kära Statt igen.
Gunnar Svärd petad från Statsföretag AB, hade etablerat sig som chef för Enköpings-Posten. Den 192 cm långe Svärd bjöd på lunch på Statt och efter tre timmars samvaro räckte han fram labben och sa:
- Jag tror jag är äldst! Jag tillhör en äldre generation som anser att titelbortläggningar ska ta sin tid. Jag blev förbannad när vikarierande rockvaktmästaren här ute i entrén duade mig första gången han såg mig.
- Men, sa vi, duad blir du väl lite varstans numera? Varje gång du fyller bensin i bilen t ex. På mackarna duar man allmänt numera.
- Nej, sa Svärd, jag kör Mercedes. Du-gränsen går vid Volvo och Volkswagen.
I afton ligger stadshotellet i Enköping ganska öde. Fyra bord är besatta. Samtliga gäster är personal vid Bahco, det dominerande företaget i staden vid sidan om Hettemarks, Haga tegel och Nordströms linbanor. Matsalen är sober efter en renovering. Nu är det bara rummen kvar att renovera. Fyra av de 29 är färdiga. När alla är genomgångna ska hotellet satsa hårt som konferenshotell, för Enköping är ju enligt turistmyndigheternas slogan ”Sveriges närmaste stad”.
Det är i Enköping som annorstädes; Den gamle runde krögaren har lagt av och efterträtts av unga människor med sträng ekonomisk blick på branschen. Källarmästaren Nisse Wikner, är gammal i gamet trots sina unga år. Han började som nisse på Appelberg i hemstaden Sollefteå och har varit hovmästare här, köksmästare där och senast källarmästare på Skokloster tills han och hans hustru Berit, som är ekonom, tog över Statt i Enköping den 1 januari.
- Det är sånt man gör när man inte är riktigt klok, säger Nisse. Att överta en stadshotellrörelse i dag fordrar inte pengar, det gäller bara att överta skulderna. Det som krävs är i stället en nästan sjuk optimism och förmågan att arbeta som en häst. En barnslig glädje i att vara sin egen är heller ingen dum drivfjäder.
Och så gäller det att vårda traditionerna. Traditionerna i Enköping heter Schött och är rådman. Han har haft stambord på stadshotellet så länge någon kan minnas och betalar sin förtäring månadsvis. Den är man rädd om.
Gunnar Svärd har anslutit sig till stamgästerna liksom poeten och klarabohemen Harald Forss, vilken på gamla dar låtit sig utlokaliseras till Enköping, där han stundom håller hov i matsalen och strör omkring sej små sarkasmer i såväl bunden som versifierad form. Som den ”nyansernas älskare” han är, beställer han gärna en mixture på Parfait d’amour och Ginger ale och låter det glåmiga decemberljuset över småstaden brytas i glasets syrenfärgade vätska till ett sällsamt spektrum mot fönsterbordets veckade tyll.
Det heter dock inte glas, när skalden beställer en sup. Det heter:
- Syster, fly mig en silvertrumpet!
Enköping är Enköping, men är man poet, så är man!

PS. Jag fick överta den lägenhet EP gjorde i ordning till Gunnar Svärd på Västra Ringgatan 18 DS.