Musiktips inför helgen!

Tomas Andersson Wij
Romantiken
Razzia/Sony

Svensk musik verkar starta och sluta vid Västerbron. Den 600 meter långa bron mellan Södermalm och Kungsholmen i Stockholm har en central roll populärkulturen. Här har Plura blivit dumpad i ”Man över bord”, Staffan Hellstrand beskriver hur ”själen tar en genväg över Västerbron” i ”Precis som du är”, Monica Zetterlund sjunger ”i den himmelska ron, en spårvagn går ensam och tom” i ”Sakta vi gå genom stan”, Lars Winnerbäck beskriver hur solen ”går ner i rött” i ”Brustna hjärtans höst” och Lundell sjunger att ”himlen över Västerbron är gaslågeblå nu ikväll” i ”Jag saknar dig”.

På skivans bästa spår sjunger Wij att han ” jag gick över Västerbron och sjöng nånting av Thirteen Moons”. Fenomenet broar återkommer frekvent i rockmusiken. ”. Förklaringen är lika enkel som mångbottnad. Det handlar om det som finns där under dessa viadukter. Vattnet med all sin mystik är som gjort för fundament till rocklåtar. Ett perfekt underlag till promenader, förälskelser, avsked och vackra naturistiska skildringar. Några av rockhistoriens bästa låtar handlar om broar eller floder. Bruce Springsteens ”The River”, Simon and Garfrunkels ”Bridge over troubled water”, R.E.M.:s
"Find the river”, Richard Hawleys ”Roll river roll”.

        

”Romantiken” är en tillbakablick på sitt liv och Stockholm. Tomas Andersson Wij fyllde nyligen 40. Han ser i backspegeln och minns ironins 90-tal, Liljeholmens industrier, sina röda jeans under en konsert med Thirteen Moons och att livet förr var mer händelserikt. Han minns, reflekterar och verkar vara tillfreds med åldrandet. Det är i högsta grad en beundransvärd insikt och gör albumet till en fröjd.

Albumet innehåller många oerhört melodi- och textmässigt starka låtar. I den mest poppiga stunden ”Då kör vi då” anas ett självförakt under ett evigt pågående turnéliv. ”Jag är på väg till dig” är klassisk Wij-pop där de glada tonerna bärs fram av en funderande text. I ”Vi går ut ikväll” lyckas han med konsttycket att förvandla det svåraste vemod till något vackert. Svärtan förädlas, i all sin direkthet, till en suggestiv värme.

Man ska vara sparsam med att kalla folk för popgenier. Men samarbetet med Andreas Mattsson har ingen bättre etikett. Det verkar som att allt Mattsson tar sig för blir till guld. Han hanterar Wij och hans sorgsna röst delikat och med små medel höjs skivan och lyssnandet ett par nivåer. En sann låtsnickare som här är med och skapar Tomas Andersson Wijs bästa album på väldigt länge.

Bästa spår: ”Sturm und drang”.


Trevlig helg önskar Pop och Calvados!