När man blir glad i mammahjärtat!

Idag ska han gå till kl 1/2 5. Han har inte gått längre än till halv 2 på två veckor. Och om ärligheten ska fram så skulle han inte ha orkat mer heller. Det var inte helt utan oro i hjärtat jag lämnade honom i morse. Inte så mycket för idag. Mer för hur trött han ska vara ikväll och hur morgondagen kommer att bli.

Idag ska han iväg med fritids och prova på klättring. Jag tror det är bra för honom. Det är få barn, det är fritids, personalen är väl insatta och dom vet vad dom gör. Jag hoppas allt går kanon. Ser fram emot att få hem en glad kille.

I morse i korridoren mötte en mamma upp mej. Jag blir alltid lite på min vakt. Men det hade jag inte behövt. Hon undrade helt sonika om jag hade tips på hur hon skulle kunna förklara för sitt barn hemma om varför det blir som det blir ibland i skolan. Om jag hade några tips..

Ärligt.. Jag har inga. Och jag tror att varje förälder känner sitt barn bäst. Hur man lättast får just sitt barn att förstå. Jag har problem själv med att få hans lillebror att förstå varför det blir som det blir. Varför jag alltid måste kliva in till storebror först när det händer något. Jag balanserar på en tråd hemma och jag vet inte själv hur jag ska ändra mina prioriteringar. Jag önskar att det fanns någonstans där jag kunde få hjälp och stöttning i det. Men det gör det inte. Jag har frågat. Så jag gör på mitt egna vis och försöker spendera så mycket tid ensam med lillebror som jag bara kan.

Det enda jag vill är att människor omkring ska förstå att det inte finns ett uns ont i min äldsta son. Han hinner bara inte tänka. Han blir lätt frustrerad om han känner sej utanför. Och hur får man 6-7 åringar som kämpar för självständighet att förstå det?

Att bara genom att säga; ja, DU får vara med! Så är han nöjd. Dom dagar jag varit i skolan så har han inte lekt MED någon. Han är nöjd bara han får sitta med i gemenskapen och pyssla med sitt egna. Men det är väl inte så lätt om man har erfarenhet av annat, eller om man är 6 år och vill få bestämma själv.

Jag hoppas att allt kommer bli bra, att förståelsen kommer med tiden och att han får bra relationer. Det är nu han ska skapa dom, det är nu vi lägger grunden till resten av hans skolgång. Om den innebär en högre dos medicin, även om det känns i mamma hjärtat, så tror jag det är en del av den grunden. En annan del är att jag finns tillgänglig och det kommer jag vara så länge det behövs.

Idag har jag mött en mamma som får mej att hoppas på framtiden. Hon gjorde mej glad ända in i själen! Hon undrade dessutom om det inte vore bra att min son fick komma hem till dom utanför skolan. Änglar finns!