När man står oförstående å illamående..

Det går kårar genom hela kroppen. Jag hittar inte orden som kan förklara vad detta gör med mitt inre. Som jag sagt förut så är kärleken till mina barn det märkligaste jag varit med om. Känslan av att vilja kunna kontrollera det okontrollerbara. Helst stänga in dom i ett vadderat rum tills dess att dom är 40 för att skydda dom mot allt ont. Hur man kan älska någon så mycket att man slutar andas, å samtidigt, aldrig någonsin blivit så arg och frustrerad.

Jag minns småbarns åren. Hur man ibland öppnade ytterdörren, stängde den bakom sej å skrek rakt ut i det blå av känslor man inte visste bodde i ens kropp. (Tur vi bodde på landet!) När det liksom krullar sej å kliar på hela kroppen av frustration. När tårar trillar av trötthet, när som helst, var som helst. När man någonstans bara vill rymma, få ha sin kropp ifred. Vara ensam. Beredd att göra vad som helst bara man får sova.

Men vägen därifrån till det som hänt här är så lång. Här finns inga spärrar. Dom där som skiljer människor från djur.

Jag hoppas att det räcker med att bevisa att båda varit påverkade av cannabis när pojken skållades för att pappan ska få egen vårdnad och hjälp. Vem som har gjort det är väl egentligen skit samma. Enligt mej ska inte pojken vistas i närheten av sin mamma. Antingen har hon gjort detta själv mot sitt barn, eller låtit någon annan göra det utan att ingripa. Vilket för mej är lika jävligt.

Vissa människor ska inte få ha sina barn. Så är det bara…