Om man fick eftertänksamhet före..

Visst, man lär av sina erfarenheter. (Gör man inte det så är det något jag tagit upp i ett annat inlägg..) Man lär av sina vänner. Man inser ibland att pengar inte är allt, för att i nästa stund känna, att det är fan allt. Livet har sina turer och man förändras.. Förhoppningsvis till det bättre. Men tänk om man kunde få andras eftertänksamheter, och slippa uppleva det själv först för att komma till insikt.

Tänk om man kunde ta vara på det man får, det man har. Innan något händer och allt man vill är att bara få det tillbaka. Vad skulle inte jag ge för att kunna ta luren å ringa min farmor, bara för att få höra hennes stolthet? Vad skulle jag inte kunna ge för att min stolta vackra väns son skulle få hålla om sin mamma en gång till? För att jag skulle få höra.. –Grejen är den, en gång till. Få höra min morfars skratt.

Men till det som blev till en fundering igår när jag satt på föräldramöte. Den största diskussionen handlade om ett staket på skolgården. Visst. Det är extremt malplacerat, mitt i, stänger av allt. Det är inte snyggt och det gör att allt känns lite mer avsides. Inte så öppet och välkomnande som det var förut. Staketet sitter där av säkerhetsskäl eftersom det lämnas och hämtas mat. Det är tunga lastbilar, b.l.a. sopbilar som far upp och ner för backen.

Det tar längre tid att lämna barnen. Och i samhället idag är tid viktigt. Men är det viktigare än våra barn?

Vad är det jag lärt mej under dom senaste åren. Jo, tid med barnen är fanimej det bästa vi har, det viktigaste vi har. Och vi har för lite.

Om mitt barn hade hamnat inunder hade jag nog hellre gått en omväg som är 15 minuter längre varje dag, hellre än att inte få gå alls.. hand i hand.

Det är ju synd att man inte hinner få eftertänksamhetens känsla innan man irriterar sej och inte kan vända på tanken. För visst är det mest uppenbara att det tar mer tid och inte ser så jävla snyggt ut.

Men om man tänker efter.. före. SÅ är det nog värt att pulsa i snön om morgnarna även om man kommer svära.