Fakkin´tastisk!

För ett par veckor sen fan jag ett gammalt twitterkonto jag uppenbarligen skaffade under denna smått euforiska period. Där min presentation är " en jävligt lycklig tvåbarns mamma"

Här sitter jag å undrar vart hon tog vägen.. För det är inte så jävla euforiskt längre.

Igår kom jag på mej själv, där jag låg i soffan med min yngsta i famnen och den stora uppkrupen i båten sovandes till idol. Att även om jag inte är ensam utan själv. Så känns självheten fruktansvärd ibland.

Jag saknar inte att leva med någon, jag känner inte heller att jag behöver hjälp i min vardag. Jag klarar mej och gör det ganska bra. Jag gör mitt bästa.

Men ni vet.. När man har lagat en fredagsmiddag ihop, ätit och pratat i en timme. Man myser ner sej i soffan med det som finns kvar i vinflaskan å barnen krånglar sej in emellan. När dom har somnat kan man slumra i varsitt hörn, vakna till till en sen film. Lägga barnen i sina sängar, mysa ner sej igen, titta med att öga och njuta av att få dela detta inget med någon. Inte för att det kanske är det jag hade i min tvåsamhet, barnen var dessutom så små, men det är något jag alltid velat ha.

Igår låg jag här själv med en dator å tittade på svt play med ett jävla 3 modem som buffrar när barnen somnat. Gick i säng vid halv elva och hela mitt jag kliade av självhet. 

Men så kommer lördagen. PoP nattis, kaffe, skidor på teven, en son som bygger LEGO, en som sitter i soffan med mej och spelar angrybirds. Småprat om vad vi ska äta till lunch. Ingen mer att ta hänsyn till, bara vi tre och våra små osynliga rutiner. Lugnt skönt och lördag. Jag älskar min självhet.

Men jag älskar fanimej inte mitt 3 modem.

Å just det! Igår fick familjen ett nytt ord. Min minsta hade handlat mat med mormor till oss för jag var aprisig igår kväll.. På COOP hade dom demonstrerat pizzor. Såna man bakar hemma i ugnen. Halvfabrikat. Och eftersom mamma inte va pigg så va ju detta en helt underbar tanke. Lite så som han är min minsta.. Ett hjärta av renaste guld. Han kommer nog bli veterinär eller en läkare utan gränser.. Ett sånt hjärta.

Väl hemma pratade han konstant om denna pizza å tillslut utbrast han:

Asså, den är fakkin´tastisk!

Jag hoppas att han inte förstod själv vad han sa. Men uttrycker kommer leva vidare! =)