Take a walk in my shoes..

I flera år fick jag alltid höra när vi var bort bjudna:

-Linda, för fan, sätt dej ner å koppla av. Du behöver inte ha koll hela tiden!

Men sanningen är den att jag var tvungen att ha det. Det var bara jag som hade koll, och det var jag som kände eller såg när det var på väg att balla ur. Jag har, som ni vet, vetat i alla år att något inte var som vanligt. Att han var ett unikt barn, jag kunde inte släppa taget. 

Jag hatade att åka bort, men visade det aldrig. Inte för fler än dom jag vågade erkänna mina svagheter för. Jag var helt slut i dagar efter, till slut var jag trött redan innan för jag visste, hur det skulle bli efter. Jag tackade ofta nej. Med antagligen fruktansvärt märkliga anledningar tills jag lärde mej att säga som det var.

Jag har tagit för många vändor och åkt på för många nitar, när jag gjort allt för att vara som andra familjer, att jag inte längre ens försöker. Jag har kommit till insikt, vi är inte som alla andra familjer. Vi kanske skulle kunna vara mer som andra, men aldrig på samma sätt. Skulle jag försöka, har jag nog bränt slut i båda ändar inom en vecka.

Idag är det många som förstår i efterhand varför jag mest höll mej hemma då. Men jag vet inte om människor förstår varför det är likadant idag. Varför vi inte åker till badhuset, fikar eller åker till busborgen. Åker på semestrar eller fyller dagarna med aktiviteter som andra familjer. Han äter ju medicin?! Dom tycker ju det är kul!

Ja. Han äter medicin. Men det gör ju inte att han blir som vem som helst. Han är fortfarande den han är. Medicinen gör att vi kan leva ett mer normalt liv. Att han får orka vara den han faktiskt är.  Men den gör inte att han orkar allt som andra gör, för det kommer efter.

Och vad än dessa tidningar försöker framställa oss föräldrar som, så kan jag bara säga en sak. Utan hans medicin hade den här familjen gått under. Det är dagens sanning. Medicinen är inte en mirakel kur, men den gör att han orkar, så att jag orkar. Ger hans lillebror en chans att bli sedd precis som han förtjänar. För oss är det den som gör att denna familj på 3 fungerar.

Ja. Mina barn älskar busborgen, att bada och att fika på stan. Dom tycker det är skitkul precis som alla andra. I teorin. Men i praktiken är det intryck i miljoner och det tar på krafterna i hela familjen att göra en sån sak.

För att förklara enkelt så fixar inte den här familjen på 3 att ha fotboll på morgonen, åka ner på stan å fika i en timme, hem å leka med kompisar, bort på kvällen och upp igen på söndagen. Det går inte. Eller förlåt, det kan gå, just den dan. Men då visar det sej dagarna efter istället.  

I somras åkte vi på mini semester till min bästa vän i Örebro. Vi hade supermysigt, Dom tyckte det var jätte kul, dom älskar hela den familjen. Men det var inte hemma, inte samma ramar. PÅ eftermiddagen, dagen efter vi kommit, insåg jag att vi var tvungna att åka hem. När klockan var halv 3, efter 5 minuter i bilen sov båda två som spädbarn. Det var nog för min lilla familj.

Det kan vara en ren pärs att handla ett paket samma dag dom ska på kalas. Vissa dagar så kommer vi inte ens till affären fastän vi har slut på mjölk. 

Många säger:

Ut å lek! Låt han springa av sej! Som om det är en mirakel kur.

Ja, visst. Alla barn mår bra av frisk luft och dom ska ha den. Men han blir inte trött av det. Inte på samma sätt, det gör honom inte lugnare på kvällen som jag tror är effekten dom flesta föräldrarna är ute efter. Det kan snarare slå åt fel håll. Om vi är ute för länge och det blir för mycket intryck så blir han tröttare än annars och det slår över totalt på kvällen.

Det är så här det är, och jag har lärt mej hantera mitt dåliga samvete över att inte vara en mamma som gör allt man ”ska” med mina barn. För jag vet att genom att prioritera rätt, efter erfarenhet, så är jag den bästa mamman för just mina barn. 

Det jag däremot har svårt att hantera, är när människor, som uppenbarligen inte har en aning om hur vi har det, har synpunkter. Eller försöker överbevisa mej. För jag vet att dom aldrig någonsin kommer få se hur det verkligen är.

Jag traskar på en tunn linje om dagarna, eller mer innanför ramar. Jag ska helst inte trampa fel en gång om det ska fungera utan några problem. Skulle du orka gå på en tunn linje varje dag, 24 timmar, 7 dar i veckan. Nä.

Du har dessutom det alla föräldrar har. Du är den enda dina barn litar på till hundra och du måste bevisa den tilliten. Du måste visa att Du orkar vara vuxen, att du orkar med att dom visar dej din frustration. Att dom får ta ut sitt onda på dej och ändå vara tvärsäkra på att du älskar dom mest.

Jag lever med min familj på enklast möjliga sätt för att vi alla ska må så bra vi kan. Vi går hem efter skolan. Ibland pular å donar vi, diskar och dansar. Ibland tittar vi bara på teve och spelar angry birds. Vi håller oss innanför våra ramar. Vi mår bra av att gå å skrota hemma, den stora får bygga LEGO på sitt rum, den lilla kryper upp i soffan, myser till barnprogram. Båda får njuta av lugn å ro på sitt egna sätt. 

OM jag har damm i hörnen, tandkräm i handfatet eller disk på bänken så är det mitt problem. Jag tycker inte det är så roligt, det är inget jag är stolt över. Men ibland har jag inget val. Jag är ingen superkvinna, jag är den jag är. Och jag gör det bästa med det jag har.

Jag är en mamma som blir bortvald. Men jag är en mamma som väljer mina barn. Det gör mej stolt.