Vad jag skulle vilja skriva..

Jag är så rädd att allt jag gör ska slå fel. Jag ör en öppen människa i grund och botten, jag kan med lätthet tala om min sons diagnos. Men i mitt hjärta så finns den inte. Han är den han är. Å jag är inte en NPF mamma till en pojke med ADHD och hans lillebror. Jag är en mamma, med två barn.

Jag är så fruktansvärt förälskad i mina barn att allt annat tappar betydelse. Och det är inte bara positivt.

Idag har jag skrivit ett brev till föräldrarna i klassen, som för att tala om att jag vet om det som är. Att vi gör vad vi kan för att hjälpa honom. Men det enda jag vill skriva är hur han är i mina ögon. Så att dom ska känna hans kärlek. Se hans glittrande ögon framför sej.

Inte att han inte hinner känna igen känslor. Att han inte hinner tänka. Att han aldrig får med sej mer från punkt A till B än sej själv. Att han väljer att vara ensam på raster.

Det enda jag vill skriva om är när han kommer till mej om natten och lägger armen om mej å mumlar att han älskar mej med en mun som luktar sömn.

När han står framför teven med en mic i handen å sjunger ”We will rock you” på sitt alldeles egna vis.

När han vaknar på en sekund, å innan jag hunnit kliva upp, kissat och borstat tänderna så har han fått in en macka med ost i micron å sjunger för full hals. Det är Babsan å spanjoren, det är sommarnatt..

Hur han lägger sej upp och ner i soffan och tittar på teve som om det vore det vanligaste i världen.

När han går med sin hand i min på skolgården å bara gråter och vill hem för att han är så trött. När han ser på mej med sitt ansikte som börjar tappa barnets former.

När han skiner som en sol för att han fått två nya stjärnor.

Jag vill inte skriva om att han blir arg. Att han helst sitter inne på sitt rum å bygger LEGO. Att han ibland gör allt fel.

Att hans lillebror ofta känner sej bortglömd och att jag inte hittar orden att förklara varför jag måste kliva in till storebror först. Att hans lillbror är så arg ibland.

Jag vill skriva om att hans lillebror skrattar med skrattat jag längtat efter sen jag föddes. Om att han har ett speciellt sätt han vill att jag ska ligga på i soffan så han kan få krypa in i min famn. Eller när han smiter upp en fot i mitt knä för att jag ska massera och pilla på hans stortånagel.

Ikväll är en kväll med tårar. Tårar av sorg, men även av lättnad över att det finns folk som vill förstå. Som talar om för mej att jag ALDRIG ska glömma att det inte är hans fel.

Dom tårarna ger mej lugn.. och hopp om framtiden.