Det finns ju så många sätt att leva sin sista dag på. Jag har bara sett två människor i slutet av sina liv, dagarna innan dom försvann ifrån oss. Det är inget jag önskar min värsta fiende. Man ser i ögonen att dom är densamma som dom alltid varit. Dom är i ögonen oförstörda och dom lever. Men kropparna ligger som små sparvungar i en stor vit säng.

Min morfar var lite till åren, men blev sjuk relativt fort och helt i onödan. Han hade kunnat leva längre om läkarkåren gjort sitt jobb.. Den andra, min vackra starka vän. Hon hade inte en chans. Sista gången jag träffade henne så bad hon mej att inte gråta, vilket var helt omöjligt, jag bölade som ett barn samtidigt som jag skrattade. Men den styrkan jag såg i hennes ögon, den beslutsamheten och envisheten att hon skulle träffa sin bror en sista gång, den finns nog bara hos människor som vet. Och dom kommer finnas i mej tills dan jag själv lämnar jordelivet.

Jag skulle nog inte vilja veta. Skulle Du? Men då skulle, med all sannolikhet, dagen bli som vilken dag som helst. Jag kanske skulle sova bort den på soffan. DET får mej att gråta! Vad gör man med sitt liv?? Jag mår dåligt bara av tanken. Därför tänker man inte på det, men man borde nog det. Man ska vara lycklig över att man har ett liv. Ett liv man kan leva utan att ha ett tidsbestämt slut framför sej.

OM jag skulle veta.. Inatt kl 24.00 så kommer jag lämna in, i övrigt frisk, eller ja.. Lika frisk som jag är idag! =) Så skulle jag förbereda mej själv och inte tala om för någon mer än min mamma och pappa. Jag skulle skriva brev till dom som betyder mest. Jag skulle skriva i brevet vad jag älskar med just DEJ. Vad Du har betytt för mej. Med en uppmaning om att leva varje dag och några av mina totalt oväsentliga råd om livet. Det finns även ett par andra som skulle få brev. Inte i samma ordalag som dom till mina vänner. Inte elakt, men med sanningen.

Jag skulle spendera dagen i mitt barndomshem. Jag skulle filma morgonen när vi vaknar, jag och mina barn. Vi skulle busa, kramas och prata, jag skulle tala om hur mycket jag älskar dom tills dom tröttnade! Jag och min familj skulle äta nybakta scones med apelsin marmelad till frukost. Jag skulle gå ut och njuta av att få vara ute i friska luften, även om det så skulle spöregna skulle jag ut med mina barn. Springa, leka, skratta och älska.

Mitt på dagen skulle jag bjuda in till lunch med mina närmaste vänner. För god mat, gott att dricka och massor av kärlek. Bra få vara omringad av kärlek. Skratta och se.. ta in alla mina underbara vackra vänners ansikten. Deras röster, deras dofter och hur dom får mej att känna. Placera dom i mitt hjärta så att jag vet att jag har dom med mej. Jag skulle antagligen inte kunna släppa dom, men kvällen skulle jag återigen spendera endast med min familj.

Jag skulle söva mina barn. Titta på dom, lukta på dom i timmar. Jag skulle spela in på video där jag säger att jag älskar dom till jag tappar rösten, jag skulle ge dom mina råd i livet. Be dom att alltid lita till sitt hjärta, men lyssna på sitt huvud och känna i magen. När dom inte kan lita, lyssna eller känna, ska dom fråga någon som känner deras hjärta och hjärna.  Precis som jag gjort i mitt liv. Jag skulle inte ställa krav eller tala om vad jag vill att dom ska göra med sina liv. Jag skulle be dom leva och att göra det dom vill. Att inte låta något stå ivägen, men göra det med ödmjukhet.

Jag skulle skriva listor till alla runt mina barn om hur jag vill att dom ska uppfostras. Något som säkerligen blir helt onödigt i slutändan, men som är viktigt för mej. Jag skulle be dom att ingjuta respekt, ärlighet, envishet, självkänsla och ödmjukhet.

Jag skulle tala om för mina föräldrar hur mycket dom betytt och alltid kommer göra. Att utan vetskapen på att dom skulle finnas hos mina barn, hade jag inte kunnat sova tryggt i graven.

Jag skulle åka därifrån, lämna in i famnen på någon som skulle orka med. Jag skulle vilja lämna in till musik och till dofter som får mej att känna mej trygg. Kanske till ljudet av en dammsugare eller ljusrörelser från 804:an som lämnar av ett stimmigt gäng. Jag har nog ingen speciell plats, men jag har en känsla jag vill ha med mej. Jag skulle somna in tryggt. Med vetskapen om att jag alltid gjort mitt bästa, och utan några osagda ord, om hur mycket någon som inte vet om det, betyder för mej, vad jag hade velat om jag bara vågat.

Om jag inte skulle vara frisk, utan låg i en sjukhussäng som en sparvunge med livet kvar i ögonen.. Då skulle jag inte vilja ha mina barn eller min familj nära, utan dom starkaste av vänner. Min familj skulle jag tvinga att minnas mej med glädje och kärlek på junibacken.

Jag har nu gråtit floder… jag har slut på tårar. Det här gör mej sömnlös till vardags då jag har en katastrofal dödsångest. Men någonstans så vet jag att jag blir varse att min morfar står där med sina starka trygga armar och tar emot mej, att jag kommer få lära känna min farfar, att jag kommer få se in i ögonen hos den starka vackra och hennes kropp lever igen. Det är inte det jag är rädd för. Jag är rädd för att lämna mina barn. Är vi inte det alla föräldrar?